Majja Lund
Yoga World
Everyday Yogaschool

Skräckblandad förtjusning inför höstens YOGALÄRARUTBILDNING

Som jag nämnde i senaste inlägget finns det några grejer jag ser fram emot extra mycket i höst. Med skräckblandad förtjusning är en av de saker jag ser allra mest fram emot den första utbildningshelgen i Augusti där jag ska börja assistera grymma Vevve Jäderlund på hösten yogalärarutbildning med Everyday Yogaschool.

Mest förtjusning – jag har velat assistera lärarutbildning länge och det känns verkligen som en ära att få både lära av och finnas behjälplig för Vevve i höst! Jag har precis fått hem manualen och det är ett gediget och galet bra material vi skall beta oss igenom under höstens gång. Jag är säker på att deltagarna kommer få med sig en grym utbildning och personligen är jag imponerad av hur mycket Vevve kan både kring yoga, kroppen och människan samt fascinerad av hennes klartänkta resonemang. Jag tror och hoppas även att det här är starten på vidare samarbeten och spännande projekt.

Jag längtar SÅ efter att få möta gruppen och följa deras utveckling.

Och jag ser också fram emot att möta min egen utveckling både som elev och lärare.

Men, som sagt, här ryms även en gnutta skräck. Rädslan att göra bort mig, stå där okunnig, svarslös, otillräcklig. Känner du någonsin så? Hrrrmmm…

När jag funderade på det slog det mig att väldigt många som bestämmer sig för att gå en yogalärarutbildning troligtvis känner på samma vis. “Kommer jag vara den som kan minst i gruppen?” “Kommer jag förstå allt?” “Kommer jag klara det?” “Kommer jag vara sämst på yoga?” Haha, den sista kanske är extrem. Kan man vara sämst på yoga? …Går inte stora delar av traditionen ut på att släppa värderingar..? Och på de övriga tankevurporna; nej, ingen kommer förstå allt. Och någon kommer kunna mer om något och någon annan något mer om något annat. Men det jag är säker på att alla som går utbildningen kommer ha gemensamt är att de kommer att utvecklas. I sitt eget tempo, på sitt eget vis.

Sedan funderade jag vidare på hur många som låter dessa tankar stoppa en från att gå en yogalärarutbildning. Eller göra något annat som man känner sig osäker inför? För min egen del gick en snabb ilning längs ryggraden när Vevve frågade om jag ville assistera höstens utbildning. Men trots att det gjorde mig lite skrämd var det ett tveklöst JA. Rädda tankar får inte stå i vägen för att säga JA jag vill. De går ju inte att tvinga åt sidan men de kan få vara med och hanteras under resans gång (det som oftast händer är ju att de ganska snabbt smälter undan) och jag tror på att leva så långt som möjligt på ett vis där förtjusningen får leda vägen.

Hur är det med er? Har du gått en yogalärarutbildning? ( Hur kände du? ) Ska du gå en utbildning eller göra något annat modigt framöver?

… och om du är en av dem som känner igen dig i den sistnämnda kategorin; att du vill gå vidare med din yogapraktik, gå en lärarutbildning, kanske till och med en dag undervisa yoga, men som tvekat på grund av rädsla… det här kan vara ditt tecken. Och jag tror att det finns någon plats kvar till höstens utbildning. Häng på! Låt oss vara osäkra, säkra, förtjusta, rädda, kunniga, okunniga, nyfikna, engagerade, väldigt mänskliga och under utveckling tillsammans.

med kärlek,

Majja

Lämna en kommentar

Hantering av personuppgifter

Denna sida använder information som kan kopplas till dig som besökare, för att förbättra och anpassa upplevelsen. Mer information finns i våra användarvilkor. Läs igenom informationen och klicka nedan om du samtycker.