Hantering av personuppgifter

Denna sida använder information som kan kopplas till dig som besökare, för att förbättra och anpassa upplevelsen. Mer information finns på https://yogaworld.se/anvandarvillkor/. Läs igenom informationen och klicka nedan om du samtycker.

BLOGGMENY
YOGA WORLD
Annons
Annons
Okategoriserade

Att välja bort ett barn.

Okej, så jag vill berätta om det tunga beslut jag för ganska länge sedan skrev att vi fattat. Men jag måste börja i det beslut vi fattade för lite mer än två år sedan. Då var behovet av familjehem stort, kanske extra stort pga de stora flyktingströmmar som kom och hade kommit till Sverige vid den tiden. Vi bor i ett stort hus och kände att vi har tid och ork till övers för att bli familjehem och hade först en tanke om att ta emot ett ensamkommande barn/ungdom. Så blev dock inte fallet utan under våren blev vi istället matchade med en svensk liten pojke med särskilda behov. I samma veva blev vi gravida med vårt första barn. Vi som längtat efter en större familj såg bara ljust på framtiden och tyckte att det kändes spännande med två nya individer inom en snar framtid.

Redan den första tiden då pojken, då 5 år gammal men som strax därpå fyllde 6, var chocken stor. Jisses amalia vilket stort ansvar det är att ta hand om ett barn. Dessutom ett relativt stort barn med egen vilja och vanor, ett barn man inte känner sedan tidigare och med särskilda behov. Plötsligt var det som att halva hjärnan (minst!) hela tiden låg i tjänst för den uppgiften. Och tiden. Tiden, som skulle fördelas, och inte som tidigare efter ens egna, utan någon annans behov. Svårt. Men också väldigt nyttigt för mig. Jag har aldrig lärt mig så mycket om mig själv som jag gjorde den tiden. The good and the bad. Jag blev helt klart mer ödmjuk av att bli förälder. Helt klart.

Chocken hade egentligen inte lagt sig när bäbisen anlände. Men så kom hon. Och mitt hjärta hamnade utanför kroppen. Jag har aldrig varit med som så stor kärlek som jag känner för den lilla varelsen Mira är. Men jag har heller aldrig varit så skräckslagen. När hjärtat hamnar utanför kroppen blir det ju så mkt mer sårbart.

Så känslorna har rört sig i nya banor och i omfattningar som jag inte tidigare känt till. Och kombinationen av alla känslor, den lillas bristande sömnrutin (jag tror jag har skrivit om det förr? Vi har, på riktigt, oftast varit vakna var eller varannan timme nattetid i över ett år. Helt sjukt när man tänker efter) och det större barnets stora behov av stöd och omsorg har gjort föräldrarna i huset trötta. Väldigt trötta. Och JA, jag vet att alla säger att småbarnsföräldrar ska vara trötta och så vidare… men det blev till slut outhärdligt och vi (jag och min man) satte oss ner och hade en ärlig konversation om att vi inte mår och lever som vi vill. Tungt, men samtidigt så var det som att redan då lättade något från mina axlar, och jag såg hur detsamma skedde hos honom. Bara att se det gjorde lättnaden ännu större, eftersom det är tufft att se hur den man älskar gå på knäna, samtidigt om man själv inte har ork att avlasta mer än man gör. Men i och med att beslutet fattades väcktes ny energi.

Och beslutet var att efter mer än 1,5 år avsluta vårt uppdrag som familjehem och L som bott här på heltid flyttade ut i måndags.

Det finns så många OM… OM vi hade sovit bättre, OM vi hade hunnit lära känna L mer innan Mira kom, OM vi hade kommit längre i arbetet med hans impulsivitet, OM vi hade haft mer erfarenhet av barn… ni vet, man kan fortsätta med OM:en i oändlighet. I slutändan är det som yogafilosofin lär oss; som det är. Det är som är. Och det kan vara jobbigt att inse att livssituationen inte är som man vill ha den. Och då kan man välja att förändra den. Vi har jobbat med att höja våra egna resurser; sett till att vila när chans funnits, träna ofta och mycket, äta bra..Vi har fått hjälp och stöd att jobba med pojken enligt principen om “5 gånger kärlek” (som jag tror är den bästa pedagogiska vägen att gå!) men ibland räcker det ändå inte. Man är bara människa och måste inse sina egna begränsningar.

Så, så är läget. Med risk för att bli upplevd som en kall person som faktiskt “valt bort” ett barn så vill jag ändå berätta detta. Dels för att jag (iallafall vill tro att jag) står för mina tillkortakommanden. Och för jag är glad och stolt över de 1,5 år vi kunnat ge denna pojken. Och vi har verkligen gjort vårt bästa (vilket också gett goda resultat vad gäller socialt samspel, beteende och skolgång) och är glada och tacksamma för allt denna erfarenhet har gett och lärt oss.

Men nu ser vi verkligen fram emot att låta Mira få ta mer fokus. Att kunna sätta hennes behov och önskemål först. Och för mig egen del. Jag ser fram emot att också ta hand om mina behov och önskemål mer i framtiden. Jag kan inte hjälpa att jag skriver det med visst dåligt samvete. Men jag talar till andra om att ta på sig sin egen “syrgas-mask” först för att sen hjälpa andra, och då får jag banne mig se till att praktisera detta själv också. Walk the talk. Även när det innebär tuffa beslut.

Vi kan aldrig veta om de beslut vi fattar är de rätta. Vi kan inte se hela bilden och inte heller framåt och bakåt i tiden. Jag hoppas av hela mitt hjärta att det blir bra för L. Och för oss alla.

 

med kärlek,

Majja

Annons

Populärt från Yogaworld.se

12 kommentarer

  1. Du är en fantastisk mamma och kvinna, fina du. Man kan inte göra mer än sitt bästa, och det har ni verkligen gjort. Alla fem! All kärlek från Skövde!

  2. Det är ju svårt att komma med några bra upplyftande ord om er situation när man själv aldrig varit tvungen att ta ett så stort beslut. Men jag kan säga att under mina 37år (shit det är 38…) i livet har jag aldrig träffat en människa som ger så mycket positiv energi, kärlek och uppmuntran som du gör! Och att du i allt detta hade förmågan att trycka på pausknappen och ta ett så tungt beslut för er alls skull är ännu en styrka jag skulle lägga till dina redan befintliga! ?
    //Malin

    1. Malin, goding! Jag blir lite tårögd när jag läser din kommentar. Tack för de väldigt fina orden, det är skönt att påminnas om att man räcker till mycket annat just när jag känner mig otillräcklig i det här fallet. Kram! <3

  3. Underbara Majja! Det var så modigt av er att ta emot L och jag är övertygad om att gett honom mer än tillräckligt. Ta hand om varandra! Kram

    1. Tack Nellie. <3 Har inte tänkt på det som modigt, men när du skriver det känns det faktiskt som att det var det. Tack för din omtanke, kram!

  4. Åh så jobbigt <3 Förstår att det känns svårt, och att det inte är något beslut ni tagit lättvindigt. Men ibland går det helt enkelt inte, hur mycket man kanske än vill. Kram till er, och lilla Mira <3

    1. Sant. En kompis skrev att man kan bara ge av det man har, och så är det ju. Tack för din omtanke! <3

Lämna en kommentar

Annons
Annons